Det här med ”lappskatteland” är en konstig sak, för de finns inte. Inte nu längre. Staten tog dem. Ändå finns de kvar. För marken, skogarna och myrarna finns kvar.
Min bror och jag bestämde oss för att ta en titt på de marker som vår släkt hade rätt till, en sorts samiskt ägande som Sverige krävde skatt för. Därför kallades det ”lappskatteland”.
På andra sidan myren ser man södra änden av Gransjön. Den som gett skattelandet dess svenska namn. Diagonalt är det ca 3 mil stort.
Gransjön är inte bred men desto längre, som sjöar i Lappland brukar vara. Den bjöd nog på bra fiske en gång i tiden eftersom man valde att bygga ett viste i närheten. Viste är en samisk boplats. För skogssamer innebar det bostad för folket på plats, inhägnader för boskap, lador och förråd för mat och utrustning med mera.
Men staten nöjde sig inte med skatt. De krävde allt. Den här lilla byn mitt i Gransjölandet var en gång en skogssamisk plats. Än i dag kan man hitta lämningar efter samiskt liv i skattelandet. Ju mer arkeologerna söker desto mer hittar man.
Centralt på skattelandet fanns en bosättning som nu har namnet Gideåkroken.
Området genomkorsas av vattendrag och sjöar.
På andra sidan myren ligger Hundbergen i ett av naturreservaten här.
Min fru Elin stödjer mig både bokstavligt och moraliskt.
I hennes familj finns en gård, ett hemman, som de ägt sedan 1700-talet – lika länge sedan som min familj ägde sitt lappskatteland.
En enkel kartskiss över Gransjölandets lappskatteland. Avståndet mellan hörnet vid Rismyrliden och hörnet vid Sandsjö är cirka 3 mil. Att leva direkt av naturen kräver stora ytor.
Det här är en annan del av historien så det tar vi en annan gång…
Spännande fortsättning?
