Det är mycket runt omkring som måste göras för att allt ska fungera. Och i glesbygd måste man göra det själv. Som här när jag gör nya kilar till arbetsbordet för att det ska stå lika stadigt och tungt som förut. Mormors gamla bord från mjölkrummet i lagården. Det ska tåla att jag dänger fem kilo lera i skivan utan att darra.
Jag står i min pappas snickarbod där en av hans första tavlor hänger kvar på väggen. Till vänster om mig står en bunt ramlister. Ramverkstan i tätorten stängde för ett tag sedan så jag ska prova att rama in själv. De är obehandlad furu nu, men jag har både färg och bladguld om det skulle behövas.
Men dagens insats var bara att stabilisera bordet … och Elins vävpall som hållits ihop av provisoriska kilar i flera år.
Att säkra sågbänken var också nödvändigt. Den stora klingan som skriker ilsket kunde kapa fötterna av den som var oförsiktig. En playwood-skiva skyddar nu från att sätta upp foten på balken och sätta tårna mot sågklingan.
Utrustningen för underhållet måste också underhållas. Och det gör man själv här.
Men vårens små blommor får man av grannen. Här kom hon med en hel planta tussilago för att vi ska se den gula glädjen titta upp ur gruset varje vår framöver. Och vi hoppas på många vårar med blommor och grannar och grejer som behöver lagas.
Stanley Almqvist
vårfixar