Tillsammans tog vi hand om en liten tjur. Den var redan död när vi fick den. Vi hörde bara skottet på avstånd.
Jag har varit med på en vanlig renslakt förut. Men det var så högt tempo att man inte hann följa vad som hände. Och naturligtvis tog man inte vara på inälvsmat och slöjdmaterial.
Nu tog det en hel dag för ett djur, istället för minuter.
Här tar vi rätt på ryggsenan som blir sytråd för skinnslöjd.
Blodet tar man också reda på. Det blir blodkorv, palt, klimp och bröd.
Renen har fyra magar, precis som älgar, kor och andra idisslare. Den här magsäcken är den största och kallas vommen på svenska. Insidan ser ut som en luddig fleece-tröja.
Renens fett har omega 3, Sånt man köper i kapslar som hälsokost.
I grytan har vi samlat fett från inälvorna. Det smälte vi till en fantastisk matolja.
Jag brukade pika mina Iranska vänner som gärna äter fårhuvud. De kommer att skratta skadeglatt när jag berättar att man kan äta renhuvud!
Får se om jag vågar?
Den här lilla köttbiten ser aptitligare ut. Men den är senig och lite speciell. Enligt traditionen ska man nämligen alltid dela den med någon för att stärka relationen och försäkra sig om hjälp när man behöver det.
Många sägner, föreställningar och skrock hör ihop med renens olika delar. Det blir lätt så efter några tusen år … Man äter till exempel inte tungspetsen. Då sägs man bli för pratsam. Den får hunden som ska skälla och varna vid huset. (Det var som sagt en kurs i traditionell slakt med både hantverket, språket och historierna.)
Det här känner du i alla fall igen från charken i affären. Då är de saltade och varmrökta: färdiga för en utflykt.
Hälften av allt kött saltades in i tunna, hälften frystes ned. En del av det saltade ska rökas, en del ska torkas och en del bli korv … Senare i vår blir det fest!
Renen har päls över precis hela kroppen, till och med mellan klövarna. Man får jobba hårt för att få bort allt. Men sen kan man koka gelé och sylta av klövarna, precis som med grisfötter.
Allt utom könsorganen och tarminnehållet togs tillvara. När renen var uppäten blir förstås också skelettdelarna kvar. Förr samlade man ihop den och lade dem i bengömmor vid huset.
Samisk tradition är så resurssnål att den kan tjäna som föredöme för framtiden. Bra för moderna människor med klimatångest.