Svårast att förklara är hur den samiska resan började. Allt var bara en aning i barndomen. Men vid femtio års ålder var det plötsligt rimligt att anta att vi var samer – typ. De senaste tio åren har jag försökt sätta mig in i den samiska välden. Och vi har sökt fakta om våra förfäder.
Ända sen jag var barn har jag lockats av det samiska. Jag visste inte varför, men det fanns något outtalat i barndomens värld. Men den samiska kulturen hade jag inte hade tillträde till. Även om vi bodde grannar eller gick i samma klass som samer var det inget man fick vara med i.
Under 1970-talet, när jag var tonåring, blev folkkultur en del av populärkulturen. Det samiska kom med på ett hörn. Vi hade armbandsur med tennbroderade band lite till mans. Barnen hade nordsamiska skor i renskinn och alla hade näbbstövlar från Kero.
Bild koltskjorta
Själv sydde jag en del kläder till mig själv. En av skjortorna gjorde jag som någon sorts kolt. I alla fall som jag föreställde mig en kolt.
I vår familj kan man inte fylla jämna år utan att få sameslöjd i present. Det börjar med en kniv vid trettio eller fyrtio. Halvhornskniv är det vanliga. Det förmedlade något outtalat, men vad?
Jag var sladdbarnet i familjen,. Min far var gammal innan jag riktigt förstod vilken naturmänniska han var. Skogen och fjällen var hans livsrum. Han visste hur man lever i och av naturen.
Han flyttade söderut med familjen för att komma från skogsarbetet. Men hjortronen på myrarna och vårvinterns sol över fjällen drog honom tillbaka. Han kunde landskapet som han stegat upp med sina egna fötter.
Det är inte som bondens kärlek till odlingslandskapet. Det är självklarheten i att vara en del av naturen, och konsten att leva av vad den ger.
Jag var tonåring. Pappa och jag gick ned till bäcken. Han stod där och tittade på björkarna som växte ut ur bäckravinen med stora böjar. Plötsligt frågade han: ”Ska vi bygga en kåta?” Jag blev förvånad: ”Men kan du det?” ”Det vet man väl”, svarade han undvikande.
Det var något han ville visa mig: Han satte igång och gjorde en stor ring av de krokiga björkarna. Sen stöttade han upp den med gamla hässjestörar till en ganska tät kåtaform. Han satte in en liten dörr och sist täckte vi kåtan med tjärpapp och torv.
”Nu måste du göra buscherajken”, sa han. Jag fick lära mig att det var luftventilen som gjorde att röken kunde gå upp och ut. Långt senare i livet fick jag lära mig att det var det sydsamiska namnet på en sån ventil.
Kaffepannan …
Jag förvånades ofta över hur pappa ansåg sig äga landskapet vi rörde oss genom. Som tonåring blev jag lite generad av det.
Han visste i vilken bäck det fanns flodpärlmusslor. Den lilla samlingen musselskal på hyllan i källaren skimrade mjukt av pärlemor.
På gången upp mot vårt hus låg stora platta skifferstenar. De hämtades vid Trappstegsforsen, ett vackert turistmål och fikastopp på väg mot fjällen. Men det bekymrade inte pappa.
I villaträdgården kämpade han för att få fjällväxter att trivas i ett skuggigt stenparti. Men det ville sig inte riktigt.
Olle och hans söner jobbade mycket åt samer. Och en släktkrönika av Karl-Erik Almroth förklarade en del. Här är en sida i boken som avslöjar släktskapen. Namnen är fingerade, men inte svåra att identifiera.
Jörgen släktforskade …
Mönstren blev mitt första, försiktiga steg in. Som att gå på nattgammal is. Men eftersom jag själv var grafisk formgivare kändes de grafiska mönstren som den tryggaste delen att utforska.
