Jag fortsätter mitt projekt att utforska samisk identitet och kultur – efter ett par års uppehåll. Jag tror inte att jag kan bli särskilt kunnig inom ett så stort fält som ett helt folks levnadssätt och tänkande. Men jag vill pröva hur långt jag kan nå i gemensamhet och förståelse.
Det gäller att använda alla sinnen. Konst kräver djupare förståelse än rena faktakunskaper. Därför stod jag i fyra dagar i början av juli och skrapade ett renskinn. Det var en kurs som sameföreningen erbjöd oss som läser sydsamiska.
Här ser ni mig tillsammans med Laila Stinnerbom som berett skinn i hela sitt liv och som alltså är bärare av traditionen. En förmån att få lära sig av denna kärva, hjälpsamma och vänliga kvinna.
När vi gör läder är första steget att ta bort håret. I sopsäcken ligger en renhud i blöt. Efter en tid släpper pälsen från huden och den kan skavas av ganska lätt.
Kursen höll till i friska luften i samevistet på kyrkberget i Vilhelmina.
Mitt i bilden ser ni en stor vedeldad kokgryta. I den kokas bark från sälg. Avkoket fungerar som garv-vätska, som ger skinnet den milt bruna färgen och gör det starkt och hållbart. (Foto: Gunnel Heligfjäll)
Här ligger en omgång sälgbark som vi hackat upp i småbitar.
En hel del turister kom för att se vistet och oss som garvade skinnen.
Bo hade stämt träff med en fotograf som ville ha bilder på samer i traditionell kolt. Bo ställer alltid upp oavsett om det gäller vedhuggning, husbygge eller som fotomodell.
Carina Olofsson berättade för intresserade besökare om kåtan och trumman och bjöd på en Stalo-saga medan eldens glöd falnade.
Framtiden ser ljus ut. De unga tjejerna på kursen är bäst både på språket och hantverket. De har vuxit upp med det samiska. Vi äldre kan bara glädjas med dem och kämpa på så gott vi kan.
Mellan skinnskrapningarna hann jag lyssna lite på Ingela som berättade om växter till mat och medicin. Här visar hon upp örten kvanne som ingår i den legendariska gröna örtsåsen gompa. (Lappländsk pesto brukar jag förklara det.)